Recension: Murder-Set-Pieces (2004)

Ojojo, som denna film försöker vara kontroversiell med sitt naket och blod.
Men en sak, glöm att denna skulle varit en NC-17 (alltså 18års gräns). Handlingen (?) är obefintlig i stort. En fotograf fotar och mördar kvinnor? Typ det.
Ett par kända ansikten dyker upp.
Tony Todd (Candyman, Final Destination), Gunnar Hansen (Motorsågsmassakern) och Edwin O'Neal (också från Motorsågsmassakern). Detta förmodligen endast för nån ville ha en bil, en annan betala ett lån och den tredje hade typ ingen karriär längre.
Regissören, Nick Palumbo (som typ inte gjort mer än den här och en annan seriemördarfilm innan) själv är den som spridit all kontrovers om filmen för ingen vettig människa hade gjort det.
Det som förvånar mig är att folket bakom den störande trilogin August Underground gjort specialeffekterna och de är verkligen inget att hänga i julgranen. Det är som att nån skvätt en hink fakeblod över scenografin och sagt: "Okej, det duger bra!" sen dragit.
Slutet är bara jävligt konstigt.
Rekommenderar jag den?
Alltså. Hade den varit kortare så kanske för en kväll med vänner och öl. Men nu är den knappt ens värd det. Tydligen finns det en workprint som är tolv minuter längre men om det är nåt filmen inte behövde så var det längre speltid.
Ett plus är att musiken är lite cool, lite 80-tals och - vågar jag säga - nästan lite John Carpenter.
Men denna är inget att leta upp och ni lär inte snubbla över den på tv. Hittar ni den på en loppis för tio spänn så överväg om en kopp kaffe eller filmen är värt mest den dagen, välj sedan baserat på dagens kaffesug.

Obs: Med ett omslag som detta vad väntade jag mig... Inte mycket faktiskt men nåt kanske.