Indie Emil - arkiv & blogg

(Tidigare publicerad på Capishe.se inför releasen av "Ender's Game") Att skilja på en konstnärs arbete och hans privatliv har varit en återkommande fråga under väldigt lång tid. Roman Polanski kanske må vara en fantastisk regissör men han är också en dömd pedofil. Ska man skilja på deras brott och deras arbete? Kan man njuta av ett konstverk även när konstnären är ett en brottsling? Varför jag skriver detta nu är för att inom en snar framtid kommer en film gå upp på bio som kommer dra en otroligt stor publik men vissa personer kanske inte skulle göra det om de visste lite om mannen bakom och jag tycker alla har rätt att veta så man kan välja utifrån sitt eget perspektiv.           Året är 2013 och det känns som att vi nu skulle ha lärt oss att respektera varandra för oliktänkande, men i vissa länder skjuts man fortfarande för att man har en annan åsikt. Nu kanske det verkar lite ironiskt att jag går ut med detta om att respektera varandras åsikter när jag ganska s

Ojojo, som denna film försöker vara kontroversiell med sitt naket och blod. Men en sak, glöm att denna skulle varit en NC-17 (alltså 18års gräns). Handlingen (?) är obefintlig i stort. En fotograf fotar och mördar kvinnor? Typ det. Ett par kända ansikten dyker upp. Tony Todd (Candyman, Final Destination), Gunnar Hansen (Motorsågsmassakern) och Edwin O'Neal (också från Motorsågsmassakern). Detta förmodligen endast för nån ville ha en bil, en annan betala ett lån och den tredje hade typ ingen karriär längre. Regissören, Nick Palumbo (som typ inte gjort mer än den här och en annan seriemördarfilm innan) själv är den som spridit all kontrovers om filmen för ingen vettig människa hade gjort det. Det som förvånar mig är att folket bakom den störande trilogin August Underground gjort specialeffekterna och de är verkligen inget att hänga i julgranen. Det är som att nån skvätt en hink fakeblod över scenografin och sagt: "Okej, det duger bra!" sen dragit. Slutet är bara jävl

Shakespeare på Gräsgården har i år satt upp den klassiska "Romeo och Juliet" i regi (och bearbetad) av Johanna Lazcano och det med bravur. Jag ska fatta mig så kort jag kan. Detta kan vara en av de mest intressanta adaptioner av något väldigt bekant och klassiskt jag någonsin sett. Placerad i modern tid så passar Romeo och Juliet in mer än jag först trodde. Bearbetningen som Johanna har gjort gör att pjäsen känns mer aktuell än många moderna skrivna dramer gör och man kan dra enormt många paralleller med vad som sker i vår egen vardag med vad som sker i pjäsen utan att nåt känns krystat eller ansträngt. Allt faller på plats förvånansvärt smidigt. Ett intressant val är att Juliet här är döv. Detta kanske ter sig lite udda först, men det öppnade upp en helt ny dimension av pjäsen och jag engagerade mig plötsligt mycket mer. Var det för att hon var tvungen att förklara och få fram sin vilja och sina känslor med fysika uttryck och teckenspråk istället för ord? Mycket möjl

(Tidigare publicerad på Facebook) Oj jisses, vart ska man börja. Det här kan vara den roligaste filmen jag sett 2016. Nej, på riktigt! Det här kan seriöst vara den roligaste filmen jag hittills sett 2016. Något jag inte tror Eli Roth tänkte sig när han gjorde sin homage till 70/80 - talets kannibalfilmer. Problemet i ekvationen är Roths brist på talang att kunna skriva något annat än nåt som känns som en collegekomedi alà American Pie. Han försöker vara politisk och aktuell men schabblar bort det bland diarré och kannibalernas dåliga kulinariska kunskaper (Bränt utanpå och rött i? Nej tack). En eloge dock för att den här kalkonen är bättre skriven än Roths Hostel Part II iallafall, men det är ingen bragd egentligen med tanke på det manuset. Visserligen var han inte helt ensam med att komma på allt i den här och tacka fan för det. Vem vet vad vi annars fått genomlida. Men jag erkänner, jag led inte mycket här. Jag hade förbannat kul, verkligen. Cannibal Holocaust är ett

Engelsk recension: An interesting look at something I thought I would never know more about. Image borrowed from HORRORZONE.RU (As a non native English speaker I excuse myself for bad wording. Enjoy the review!) As soon as I heard about "Revisiting Melancholie der Engel" I had to pre-order the DVD: I just couldn't miss out on a documentary about the one movie in recent years I couldn't finish. I remember hearing about Marian Doran for the first time. It was because of his movie "Cannibal" (2006). I was in shock, just hearing about it. I have always had a fascination for the Meiwes case (still do) so a movie about the "found footage" itself - the crime in itself - really intrigued me. That movie left me with a bad taste in my mouth and a sensation of being hollow on the inside. I loved it. I had witnessed a true horror film. It is not at all a bad film, let's get that straight. Most moviegoers like to have a cute jumpscare here

När jag var ung tonåring hade jag en vän som får förbli namnlös. Hens syster hade mängder av skräckfilmer. Allt tänkbart, men mest slashers och liknande från 70- och 80-talet. I mitt hem var liknande filmer bannade. Jag hade fått se ett par skräckfilmer och thrillers som barn innan jag direkt kunde uppfatta vad de var. Men senare blev det bannlyst med den typen av skräck - blodskräck (?) - i mitt hem. I alla fall så brukade jag och min kompis smyga åt oss vissa av systerns filmer för vi var såklart nyfikna på det lite mer förbjudna. Hens föräldrar var mer liberala när det kom till spel och film och några av mina bästa film och spelminnen kommer från min kompis hem. En av dessa filmer var en sliten vhs av "Motorsågsmassakern" från 1974. Det var en brittisk utgåva utan undertexter och med ett fruktansvärt otäckt omslag (idag letar jag efter den utgåvan för hur snyggt omslaget är). Hen och en annan kompis hade redan sett den och nu var det min tur att bli en del av klubben.

En blogg kan vara väldigt tillfredsställande för skribenten i sig. En plats att spy ut sina åsikter, tankar och idéer. De kan också vara fulla av tråkigt mög som inte gör annat än att ta upp serverplats och sno bra domännamn - detta skulle mycket väl kunna vara det senare. Allt är ju förstås subjektivt. Jag själv har återkommit till ett fåtal bloggar där jag hittat ett par bra recept, krönikor eller recensioner. Jag lär nog inte skriva så ofta som jag önskar att jag gjorde. Det finns helt enkelt inte tid och folk ska inte behöva sympatiläsa massa dynga jag delar med mig av. Det finns nog med bloggar om folks hundar, barn och viktnedgång. Lite mer som en öppen dagbok än en intressant blogg. Vem är jag? De som hittat hit vet nog på ett eller annat sätt vem jag är. För er som jag fortfarande kan överdriva för innan ni vet sanningen är jag en indiefilmare med bas i Göteborg. Det är den korta sanningen utan större överdrift faktiskt. Men detta är mitt första inlägg så låt oss håll