Emil funderar: att krisa
Det är ibland svårt att vart man befinner sig i livet. Lyckligtvis har jag undkommit många såna dagar och tankar. Självklart har de haft sin plats, men sällan mer än ett par dagar. Mina existentiella kriser är väldigt barmhärtiga på det viset. Kanske för att jag ständigt har en passiv kris så kanske jag inte längre lägger märke till den paniken. Jag vet inte mer än att jag inte känner mig gammal, värdelös eller hopplös. Men kanske är det mitt grundtillstånd.
Jag har tappat hår - det är det enda som skulle kunna ses som "ålderstecken", tror jag. Stressrynkor och insjunkna ögon har jag alltid haft. Men sedan jag började slappna av mer har de dock försvunnit mer och mer - känns främmande att inte se lika trött ut som jag faktiskt känner mig, men kanske är det en liten välsignelse.
Själsligt omhändertagande antar jag.
Vad poängen med den här texten är lika otydlig för mig som för er. Ibland är det krönikor, recensioner och länkar. Ibland en tanke, som idag.
Min nuvarande kris skulle jag säga är en kreativ en. Vad gör jag? Just nu kan jag inte peka på en grej, kanske därför jag reagerar som jag gör. Krönikor och recensioner möts av väldigt varmt mottagande, likaså manus och råd. Det känns bra. Med lönen är det värre - till och med så gott som intet existerande. Har börjat få säga nej till projekt eftersom jag (efter lång sjukskrivning) är på väg in på arbetsmarknaden igen - det gör mig ont att behöva göra det. Projekten får väljas med omsorg. Andras och mina egna; medan jag balansera det med arbetsträning och jobbvägledning.
Det är nu sjutton år sedan jag började spela teater, göra film eller skriva diverse typer av texter varje år.
Nu är det drygt två år sedan min senaste vettiga kortfilm. Nästa spelas in i december och efter det en i januari (tillsammans med mitt nästa stora projekt). Nervös är en underdrift. Finns "det" kvar hos mig? Nja, det har utvecklats men legat i ide sedan maj 2015. Det känns lite som ett rovdjur i mig. En nästan odödlig drift, ett behov som måste tillfredsställas.
Skål för konsten och det desperata behovet att skapa den och berätta dess sagor!
Jag har tappat hår - det är det enda som skulle kunna ses som "ålderstecken", tror jag. Stressrynkor och insjunkna ögon har jag alltid haft. Men sedan jag började slappna av mer har de dock försvunnit mer och mer - känns främmande att inte se lika trött ut som jag faktiskt känner mig, men kanske är det en liten välsignelse.
Själsligt omhändertagande antar jag.
Vad poängen med den här texten är lika otydlig för mig som för er. Ibland är det krönikor, recensioner och länkar. Ibland en tanke, som idag.
Min nuvarande kris skulle jag säga är en kreativ en. Vad gör jag? Just nu kan jag inte peka på en grej, kanske därför jag reagerar som jag gör. Krönikor och recensioner möts av väldigt varmt mottagande, likaså manus och råd. Det känns bra. Med lönen är det värre - till och med så gott som intet existerande. Har börjat få säga nej till projekt eftersom jag (efter lång sjukskrivning) är på väg in på arbetsmarknaden igen - det gör mig ont att behöva göra det. Projekten får väljas med omsorg. Andras och mina egna; medan jag balansera det med arbetsträning och jobbvägledning.
Det är nu sjutton år sedan jag började spela teater, göra film eller skriva diverse typer av texter varje år.
Nu är det drygt två år sedan min senaste vettiga kortfilm. Nästa spelas in i december och efter det en i januari (tillsammans med mitt nästa stora projekt). Nervös är en underdrift. Finns "det" kvar hos mig? Nja, det har utvecklats men legat i ide sedan maj 2015. Det känns lite som ett rovdjur i mig. En nästan odödlig drift, ett behov som måste tillfredsställas.
Skål för konsten och det desperata behovet att skapa den och berätta dess sagor!
Kommentarer
Skicka en kommentar