Spelrecension: God of War (2005)

2005 var ett viktigt år för spelindustrin.
Nästan alla jag kände hade minst en plastgitarr hemma (detta var innan man kunde köpa en hel orkester i plast) eller slappnade av efter en lång dag i skolan med Halo.

Mitt i allt detta hade vi Sony och deras dåvarande flaggskepp - Playstation 2.
En spelkonsol med inbyggd dvd - revolutionerande.

2005 var också året då "hack 'n slash" genren fick sin nye konung i form av den dödlige grekiske gudadödaren Kratos. En man med en så hemsk, mörk och tung bakgrundshistoria att det kunde liknas vid en grekisk tragedi...(ha...ha...ha)!

Nu vill jag inte spoila för de som inte spelat GoW än, men låt oss bara säga att Kratos är beredd att göra vad som helst för att bli av med de minnen som plågar honom varje dag och natt. Han bär även en konstant påminnelse om sitt dåd i form av...askan som täcker hans hud. Så mycket säger jag.

För att gudarna ska överväga att förlåta Kratos för allt han gjort får han i uppdrag av Athena att störta krigsguden Ares och hans ödeläggning av Athen. Men hur ska en vanlig, nåja - någorlunda, dödlig kunna dräpa en gud av Olympus?
Svaret är Pandoras ask.
Vad som finns i den asken vet vi inte, inte Kratos heller, men vi ger oss ut för att hitta den i ett tempel på titanen Kronos, som av Zeus blivit straffad med att vandra öknen i en evighet, rygg.

God of War utspelar sig på otroliga platser, de har verkligen jobbat med PS2ans hårdvara för att ge oss nåt väldigt vackert och stort (och då är tvåan ändå större och vackrare på samma hårdvara).

Vi får besöka platser som omnämns i grekisk mytologi och det är väldigt häftigt att se dessa platser realiserade här. Självklart möter vi även varelser och gudar (duh!) från densamma mytologi. Att hamna i närstrid med minotaurer och medusas är fruktansvärt kul och på högre svårighetsgrad rätt stressigt faktiskt.

SPOILERS

Att sista bossen är krigsguden Ares själv känns riktigt mäktigt (när man inte tänker på hur många gudar man slaktar under kommande GoW-äventyr). Hans närvaro gör sig ständigt påmind och spänningen att tillslut få stå öga mot öga mot honom byggs upp väl genom hela storyn.

När vi väl får tag på Pandoras ask så vet förstås Ares om detta genom sina gudakrafter (antar jag). Han kastar en påle genom halva grekland som träffar Kratos mitt i bålen och sätter fast honom mot en dörr som ett häftstift. Kratos dör och kommer till Hades. Men han är inte klar med sitt uppdrag, så Kratos börjar helt enkelt en resa tillbaka upp till jorden igen via en plattformsbana från helvetet (hehe). Några av de mest frustrerande segmenteten i hela spelet sker här.
Lite på grund av bandesign, men mest för att kameran i dessa spel är låst till den vinkel som spelet själv bestämmer. Underbart för 3D plattformare...
Men med tålamod och precision så tar man sig snart igenom det och befinner sig på fast mark igen.

Man går sitt öde till mötes inom kort där man möter Ares i en typ av trestegsfight (om ni inte spelat det vill jag inte spoila ett av stegen som är frustrerande svårt på högre svårighetsgrad men väldigt storymässigt intressant). Det hela kulminerar i alla fall i att Ares får Kratos svärd rakt igenom halsen och dör. En dödlig har lyckats dräpa en gud.

När Kratos åter möter Athena så tackar hon honom för hans stordåd och berättar att gudarna förlåter hans tidigare hemska dåd han gjort. Hon påpekar dock att varken hon eller de andra gudarna gick med på att radera Kratos minnen.
Detta leder honom till ett självmordsförsök, där spelets inledande mellansekvens tar sin plats.
Men inte ens det går då gudarna ändå anser att någon som tjänat dem så väl inte kan dö av sin egen hand så simpelt.
Istället får Kratos ta Ares plats vid Olympus som den nya krigsguden.

Hur smart var det egentligen..?

God of War är en klassisk episk saga gjord väldigt väl i ett medium som passar mytologin perfekt. Även om vi får tydliga hintar om vad som komma skall i nästa spel så ändrades det en hel del genom serien. Så mycket till och med att David Jaffes (skaparen av GoW) tilltänkta avslutning på trilogin skiljer sig markant från vad han själv tänkt ut.
Hans idé ligger mer i stil med det kommande GoW spelet som ska agera soft reboot för serien. Jag rekommenderar verkligen att läsa på mer om Jaffes originalstory, den var väldigt cool och hade varit min föredragna version av serien.

Rekommenderar jag God of War?
Definitivt! Med diverse samlingar och utgåvor är det rätt enkelt att få tag på de första spelen idag.
Jag spelade på PS2 och det funkar väl än, även om grafiken kanske skrämmer bort vissa. Men spela då HD versionen, den är lika tight men snyggare än originalet.
Samtidigt är det väldigt charmigt att spela det på sin klassiska konsol.

Ta en tur tillbaka till 2005 och slakta lite mytologiska varelser. Det är lika kul nu som då.